Kära medlem…

SYMBOLDRAMA I FÖRDJUPNING OCH FÖRÄNDRING

Jag sitter nere på Faludden och ser i kvällsljusets sneda vinklar ängen utanför stenmuren med alla fåren som betar och fullt med nya lammungar, som de kallas här på Gotland. Jag tänker på det Leunerska temat och hur vi låter ängen bli en scen för det inre dramat. Shorr tröttnade på temat efter hundratals ängar, men jag tycker fortfarande att det är en bra utgångspunkt även om jag snabbt brukar föra in relationsperspektivet.

En levande teknik befinner sig alltid i förändring. Vad Leuner gav oss var en grund att stå på, en plattform att utvecklas från och en obegränsad tillit till den inre scenens kraft. Detta med att man i ett symboldrama arbetar med inre scener fick en ny dimension för ett tag sedan när jag stötte på Silvan Tomkins script-teori. Den är ingalunda ny men för mig gav den ännu en förklaring till kraften i det symboldramatiska arbetet.

INRE SCENER = BYGGKLOSSAR I SJÄLVET

Tomkins betonar i sin script-teori att vi minns saker från vårt liv i termer av just inre scener. Han hävdar dessutom att dessa scener är ”de grundläggande elementet i våra liv” och de centrala byggklossarna i vårt självsystem.

En scen, som Tomkins definierar den, inkluderar en relation till någon och en känsla som väcks/är aktuell i relationen. Känslan är det som gör att scenen får en styrka så att den präglas in. Vissa centrala scener byggs på genom upprepad erfarenhet och blir då till styrande scener för hur vi uppfattar världen – det är det som Tomkins kallar script.

Eftersom dessa styrande scener präglar våra föreställningar är det en väsentlig fördel att direkt kunna arbeta med dessa inre styrande scener. Och vad är det man finner i ett symboldrama om inte just den typen av styrande inre scener. Särskilt tydligt är detta när man arbetar med ett relationsfokuserat drama, där man direkt fiskar upp styrande inre scener till ytan.

MENTALISERING

En annan unik egenskap med symboldramat som slagit mig på senaste tiden är metodens särskilda möjlighet att bidra till mentalisering.

Mentalisering har ju seglat upp som ett modeord i den terapeutiska debatten med Peter Fonagy som en framträdande gestalt. Vad menar man egentligen med detta tjusiga ord? Jo, att man får tillgång till inre känslor och inre reaktioner och kan sätta ord på dem så att man kan styra dem i stället för att bli styrd av dem. Man skriver hela böcker om hur man i gängse terapier ska åstadkomma en sådan process. Vad man från en psykoanalytisk utgångspunkt inte har upptäckt är hur väl lämpad den inre bilddimensionen är för detta arbete. När en inre scen tar gestalt i ett symboldrama, kan man plötsligt se hur saker hänger ihop. Minnen som varit djupt förborgade tar gestalt inför våra ögon och vi får ofta också kontakt med känslan. När scenen utspelar sig för vår inre syn är det bara att sätta ord på den och man kan då också knyta ihop känsla och tanke på ett enkelt sätt. Personen får en ny insikt i hur inre föreställningar styrt hans/hennes liv utan att man haft kontroll över det. En genuin mentaliseringsprocess således.

Återigen tycker jag nog att man i relationsfokuserade dramer får en tydligare bild av detta inre spel genom att gamla relationsmönster uppenbaras så påtagligt.

REPARATIV KAPACITET

När jag en gång i tiden gick min psykoanalytiska utbildning lärde jag mig att reparation var det inte fråga om i en psykoanalys, men väl insikt. Nu vill jag dock hävda att i symboldrama kan man åstadkomma inte bara insikt utan också reparation. Därigenom kan man få en kraftig förstärkning av den terapeutiska potentialen.

Vad menar jag då? Jo när man arbetar med ett relationsfokuserat tema kan man genom att använda sig av stödpersoner omformulera den inre situationen och ge det inre barnet förutsättningar att kasta av sig negativa självbilder, att stå upp mot negativa figurer i omgivningen, att orka känna de känslor som väcks med ett hållande från terapeutens sida och slutligen också att bygga in en ny tröstfunktion. Detta är i högsta grad en reparation. Och det leder till kraftfulla terapeutiska vinster. En av mina klienter sa häromdagen efter att hon lyckats genomleva en traumatisk känsla som hon tidigare varit tvungen att stänga av – nu med stöd av sitt eget vuxna jag i den inre scenen –”Det känns så bra att veta att jag vågar låta känslorna komma och känner mig trygg i att bli omhändertagen.” Hon hade sugits ned i en veritabel känslotromb där hon helt tappade fotfästet, men vi kunde fånga upp den lilla flickan och ge henne en tröstande famn där hon kunde återfå sin balans.

STIMULERANDE PROCESS

Jag brukar ju alltid säga att det är så roligt att arbeta med symboldrama och det känns som att jag hela tiden upptäcker nya möjligheter. På mina resor ut i landet under det senaste året, efter min senaste bok och efter ett TV-program har jag upplevt ett överväldigande stort intresse för metoden. Tyvärr är det ju så att många personer aldrig tidigare har hört talas om symboldrama och det gäller ju också terapeuter som inte fått en chans att upptäcka kraften i inre bilder. Det försöker vi i styrelsen ändra på. Men vi behöver att ni alla förvaltar denna kraft på ett positivt sätt och sprider information om metoden.

Stockholm mellan hägg och syren 2007

Marta Cullberg Weston

Ordförande
Marta Cullberg Weston