Symboldrama med barn och ungdomar

-litteraturgenomgång och kliniska erfarenheter

Sedan flera år tillbaka arbetar jag med barn och ungdomar med funktionshinder som behöver en kortare eller längre tids psykoterapeutisk kontakt. Ibland är det svårt att hitta ett bra arbetssätt för de äldre barnen och ungdomarna. Yngre barn kan genom lekterapi få hjälp att uttrycka sig men även ungdomar behöver ibland konkret hjälp att sätta ord på sina känslor. I samband med att jag fick möjlighet att gå symboldramautbildningen ville jag undersöka närmare om, och i så fall hur, symboldrama skulle kunna användas i arbetet med barn och ungdomar. Behövs det speciella anpassningar? Vad ska man tänka på när det gäller val av motiv? etc.

För att få svar på mina frågor gick jag igenom litteratur i ämnet och bad även några verksamma psykoterapeuter berätta om sina erfarenheter. Detta är en sammanfattning av min uppsats.

Del 1. Symboldrama med barn och ungdomar utifrån litteraturen.

Det finns inte mycket skrivet om symboldrama specifikt för barn och ungdom. Den litteratur som finns är oftast på tyska och finns inte översatt till svenska eller engelska. Leuner har dock utvecklat sina tankar om symboldrama med barn och ungdom tillsammans med Gunter Horn och Edda Klessman i boken “Katathymes Bilderleben mit Kindern und Jugendlichen” (1978). Här följer en översättning och sammanfattning av valda delar av bokens metoddel.

När kan man använda symboldrama?

Symboldrama beskrivs av författarna som “en genomarbetad dagdrömsmetod, speciellt ägnad för behandling av barn och ungdomar”. Symboldrama är ett projektivt förfarande, “parallellen till lekterapi är uppenbar” och är användbar för åldrarna där lekterapi och vuxenanalys inte är tillgängliga metoder, dvs från 7:e levnadsåret fram till vuxen ålder.

Författarna beskriver även i boken hur man använder symboldrama för att visa föräldrar hur deras uppfostringsprinciper påverkar barnen.

Edda Klessman menar, att metoden är lämplig pga barns och ungdomars större plasticitet och beredskap för förmedvetet fantasimaterial. “Symboldrama kan användas för alla barns symtom, från sängvätning och stamning till svåra psykosomatiska tillstånd t ex anorexia. Man bör vara försiktig vid fritt flytande ångesttillstånd och depressiva förstämningstillstånd”.

Klessman menar att

• unga patienter är suggestibla, därför fungerar SD bra. En förtroendefull överföring är viktig. Barnet måste stegvis konfronteras med sin ångest och terapeuten måste undvika att patienten “faller igenom”.
• barns försvarsstruktur är mindre rigid. Tvångssymtom, liksom ångestföreställningar, kan överraskande fort lösas upp.
• barns symbolik är oftast enklare och lättare att förstå än vuxnas. Men även hos barn kan bilder med arketypiskt innehåll förekomma.
• ofta förekommer en snabbare växling av scener och överföringar. Ibland kan det finnas magiska vätskor, t ex spott, som kan användas för att övervinna ångest. Terapeuten måste vara mycket flexibel.
• barnen uppmanas alltid att måla sina bilder.

Tekniskt genomförande

“Vid förberedelserna behöver barnet få en begriplig beskrivning t ex att ”leka en fantasilek medan man blundar”. Säger barnet “nej” har man åtminstone väckt en nyfikenhet. Till de äldre barnen kan man säga att “jag vill göra ett försök för att se om du skulle kunna föreställa dig något i fantasin”.

Man rekommenderar att barn och ungdomar sitter under dramat. Det minskar ångesten för att känna sig utlämnad till terapeuten. “Det kan vara bra att inte sitta mittemot, utan parallellt med barnet. Barnets och terapeutens blick ska inte riktas mot fönstret utan mot den mörkare delen av rummet”.

“Oftast räcker enkla suggestioner för att uppnå avslappning. Be barnet sitta bekvämt, luta sig tillbaka och blunda. Verkar barnet oroligt, kan man lägga till någon avslappningssuggestion”.

Terapeutens hållning

Det är viktigt att ställa in sig individuellt på varje barn. “Terapeuten ska inta en tillbakahållen vänlighet, precis som i lekterapi. I övrigt förblir terapeuten passiv och avvaktar patientens spontana produktion”. “Man bör lägga sig nära barnets sätt att uttrycka sig utom när det gäller rädsla/ångest och våld”.

“I början av behandlingen ber man patienten ge detaljerade beskrivningar av det han upplever. Sedan kan man avvakta och se vad som kommer. Alla uppdykande bildmotiv har en symbolisk karaktär. Inte bara bildproduktionen är av betydelse, utan lika mycket det som följer med, t ex vilka känslor det väcker. Det är viktigt att fråga efter känslor som väcks vid ett motiv eller vad det påminner om. Detta gäller särskilt tonåringar som annars ofta avvärjer känsloupplevelser”.

“Ibland är pauser betydelsefulla eftersom känslor kan avklinga eller väckas just då, även om det kanske handlar om ett försvar. Hos äldre barn kan man låta känslor bli medvetna genom att be dem beskriva hur det känns”.

“I barnterapi är en legitim hållning från terapeuten att erbjuda skydd och uppmuntran. Man ska dock inte överösa barnet med bekräftelse så att det blir beroende av terapeuten”.

Tolka eller inte

Leuner och Klessman har ofta fått frågan om barnet “förstår” det symboliska sammanhanget. Leuner menar att symboldrama är ett självtolkande förfarande, att innehållet i patientens problem demonstreras av sig självt, även om det bara är förmedvetet”. Klessman menar att det är viktigt att upptäcka överföringen men “påträngande tolkningar innebär en risk för reträtt”. “Särskilt för barn och ungdom är det bäst med ett icke-tolkande förfarande. Någon enstaka gång kan en erfaren terapeut ge en tolkning. Men det är de detaljerade beskrivningarna av det katathyma innehållet som terapeuten ska uppmuntra. Först vid långvarig behandling kan det vara nödvändigt med en medvetandegörande analys och analys av motståndet”.

Lämpliga motiv – Leuners “kardinalmotiv”

Följande motiv kan, enl Leuner, användas i barnterapi. Man behöver dock inte gå igenom alla. De fungerar som orienteringspunkter.

Trädet. För många barn är blomman inte särskilt användbart, menar Leuner. Barn har svårt att beskriva blommans detaljer och blommotivet är ganska ointressant, särskilt för pojkar i latensåldern. Trädet, som ibland finns på ängen, är bättre och där kan man ju också klättra!

Ängen “är ett brett motiv som kan spegla både övergivenhet, brist och saknad men även uppfattas som en ny början. Den kan gestalta en obekymrad sommardag, stå för en givande moderlighet eller uppfattas som en paradisäng med blommor och djur och oväntade möten t ex.

Möte med djur: Vilken symbolik har djuret (mamma, pappa)? Hur uppträder det? Vänder det sig bort, är det likgiltigt eller går kanske därifrån. Är det välgött, smutsigt, avmagrat”?

Berget belyser patientens anspråksnivå- högt eller lågt (depressivt) berg. Kan man gå upp utan ansträngning (önsketänkande!) eller måste man anstränga sig? Berget kan representera fadern, kanske rivalitet med fadern. Att titta runt: framåt/framtid, bakåt/det förgångna, höger/vänster -symboliken kan vara betydelsefull. Höger = kognitiv, rationell, manlig inställning. Vänster = emotionellt, kvinnligt.

Bäcken “kan betyda en gräns, men bäcken kan också ge mycket information. En liten förtorkad rännil talar för att man “undertrycker själsliga drifter”. En munter sprudlande, klar och vattenrik bäck finns ofta hos friska barn. Ett störningstecken är om bäcken snabbt sipprar ut eller om det blir sankmark”.

Huset “kan ses som en symbol för personligheten men barn och omogna personer ser i huset oftast det egna föräldrahemmet.” Viktiga delar av huset är köket, den orala sfären, vardagsrummet som uttryck för trivsel. Sovrummet kan spegla bindningen till föräldrarna resp. utveckling av erotik och sexualitet. I källaren kan lådor sökas igenom för att kanske hitta bilderböcker, leksaker, familjealbum som påminner om barndomen”. För ungdomar är det ofta viktigt att skapa sitt eget rum, ett fredat utrymme med egna gränser.

I boken “Helig fasta, hejdlöst frossa” beskriver Edda och Horst-Alfred Klessman symboldramaterapier med patienter med ätstörningar. Många av deras patienter är i övre tonåren och målet för terapin är självständighet och eget ansvar. Hos anorektiker betyder Huset ofta föräldrahemmet. Det gäller att komma bort från föräldrarnas hus, sammansmältningen och instängdheten och hitta sitt eget rum, sina egna gränser.

Möte med närstående ger inblick i relationer till föräldrar, syskon eller “auktoriteter”. Det kan bli en verklig person eller ett symboliskt djur, det kan komma ut ur dimman eller ett möte kan ske på ängen. Patienten får observera figuren och man frågar om känslorna inför denna figur.

Skogsbrynet är, i motsats till hos vuxna, fortfarande en ganska mångtydig symbol. Barn vill ofta gå in i skogen. Det kan vara symbol för det omedvetna och därur utvecklas bortträngt material. Barn kan å andra sidan också uppleva skogen som något som ger skydd. “Skogen kan te sig olika och ge viktig hänvisning till det omedvetna”. “Yngre barn kan vilja gömma sig i den skyddande skogen. Skogen kan också ha moderliga kvaliteter. Regressiva tendenser kan då visa sig”. Här kan också finnas sagans onda och goda varelser som rövare, jättar, dvärgar, feer och häxor. “I senpuberteten kan en stor hjort, björn eller jätte visa sig”.

En båt “som dyker upp och som man går ombord på. Låter barnet sig föras bort eller griper han själv tag i rodret? Båten kan segla på ett övergivet hav eller ge skydd”.

Grottan, betraktas utifrån. Kommer symbolgestalter ut? Vill barnet gå in och stanna där eller kanske undersöka dess djupare delar? “Grottan kan vara skyddande, man kan gömma sig där men den kan också ha en libidinös laddning”.

Enligt Leuner är det hos ungdomar ofta vår i naturmotiven till en början, men senare kan det bli sommar. “Ibland är det från början inte så mycket människor, kanske ett ojämnt bergslandskap i en öken men kan mot slutet av behandlingen utvecklas till byar med människor och befolkade gator. I fjärran kan det finnas städer och andra tecken på att det finns människor där.”

Andra motiv

Edda Klessman (1982) föreslår Tre träd som ett lämpligt motiv för barn och ungdomar. Det är viktigt att man inte uppmanar patienten att föreställa sig sin egen familj som träd utan man föreslår dem att föreställa sig träd, helst tre, vilka som helst. Då är möjligheten större att få mer omedvetet material. Hon menar att barn “förskönar” av lojalitetsskäl om man ger en direkt uppmaning om att framställa sin familj. Ibland kommer dock spontana kommentarer: “det liknar min pappa”.

Barnet väljer i regel att framställa sig själv och föräldrarna i Tre träd -motivet. “Men en syster, en mormor kan vara med och det blir då intressant att försöka förstå varför dessa personer valts och någon annan trängts tillbaka. Motiven kan utvecklas på olika sätt beroende på barnets problematik”. Klessman ger som exempel en bild med tre träd där ett avsågat träd representerade en död bror som fortfarande efter 3 år tar stor plats i familjen.

Gudrun Jinton (1998) menar att motiven på grundnivån speglar en tidig föräldra-barn relation. Naturmotiven lockar fram den “tidiga enheten med moder jord”. Hon beskriver följande exempel av en pojke med skolfobi:

“Ville såg en stor sparbanksek. Han blev intresserad av den och gick närmare för att titta på den. Han gillade eken. Kände på den. Såg att det fanns ett stort hål i stammen. Trädet var ihåligt. Han kröp in i hålet. När han varit inne i trädet en stund började han klaga. Tyckte det var trångt och kallt därinne. Kröp ut igen. Det verkade som om han blivit sur på trädet, ville inte titta på det mer. Gick därifrån “.

Efter dramat kände Ville sig arg på modern och uttryckte besvikelse. Villes ek kan ses som en moderssymbol. Dagen efter gick han till skolan utan svårigheter.

Terapeutiska tekniker

För barnterapier står följande tekniker till förfogande, enligt Leuner:

Det övande tillvägagångssättet

”Det övande tillvägagångssättet innebär att man gör beskrivningar och är ganska ospecifikt. Trots det kan ett symtom överges överraskande snabbt. Särskilt gäller det ångestneuroser och fobier”.

Hindermotiv uppstår ur motstånd och försvar. Försiktigt för vi patienten framåt och låter dessa motiv hela tiden betraktas på nytt eller försiktigt hitta sätt att gå runt hindren och erbjuda patienten lösningar. Det är viktigt att det inte blir våldsamt”.

Leuner beskriver följande exempel på en brofobi.

“Elvaårig flicka med prestationsångest hade sedan tre år haft en hårdnackad brofobi som symbol för bristande omvärldsanpassning. Flickan var socialt ganska isolerad.

Terapeuten erbjöd autogen träning för att mildra broångesten. Men detta gav ingen förbättring efter fyra månaders terapi. Terapeuten införde då SD.”

“Flickan instruerades att befinna sig på en äng och hon fann snart en liten rännil. Terapeuten försökte sedan låta flickan föreställa sig en bro. Det lyckades inte. Patienten lyckades inte ta sig över rännilen, hon var alltför hämmad. Nästa timme söktes en grund bäck upp och patienten ombads att vada över den. Det lyckades utan svårigheter. Tredje timmen fanns det i samma bäck ett par stora stenar och med dess hjälp kunde hon bekvämt gå över vattnet och nå andra sidan. Under fjärde timmen uppmanades hon vid samma bäck att leta efter ett stege för att ta sig över bäcken. Efter visst motstånd fann hon ett stege men det låg i vattnet och hade inget räcke. Så flickan gick över med blöta fötter. Under femte och sista timmen lyckades patienten hitta en riktig bro med räcke över bäcken som förde henne över till andra sidan “.

“Två dagar senare ringde patientens mamma spontant till terapeuten och berättade att den förskräckliga broångesten hade försvunnit. Hon gick nu över stans alla broar som om de senaste årens fobi aldrig funnits”.

Symbolkonfrontation beskrivs av Leuner på följande sätt:

“En gestalt kan dyka upp på ängen eller synas i mörkret i skogen. Patienten tittar noga på den, kanske medan patienten själv sitter gömd bakom en buske. Den ska beskrivas i detalj, särskilt ansiktsdragen, uttrycket i ögonen. Patientens ångest frigörs under terapeutens beskydd Den kan på så sätt bli tydlig, härbärgeras bättre och på ett mognare sätt av jaget. Terapeuten kan ge patienten mod att inte springa därifrån utan bemästra ångesten. Han kan också försäkra barnet att han står alldeles bakom och kan erbjuda skydd när som helst. I verkligheten kan man ibland även hålla barnet i handen. Så kan barnet möta fientligt inställda gestalter.

Gestalten ska sedan trollbindas med blicken. Situationen ska påminna barnet om hur det går till i sagorna, att lära sig vad det är att vara rädd. Metoden kräver dock en viss jagstyrka hos patienten och erfarenhet hos terapeuten.

Metoden kan med fördel kompletteras med närings- och försoningsprincipen. En fientligt inställd symbolgestalt kan lugnas genom att barnet ger den något att äta t ex en björn kan få honung, en orm kan få en skål mjölk, en ko får hö och en mänsklig gestalt kan inbjudas till frukost eller picnic”. Leuner ger exempel på korttidsterapier där man använt sig av konfrontation med ångestväckande situationer vilket gjort att symtomet försvunnit efter en eller några terapisittningar.

Ett annat exempel är: Eldfobi. En tioårig pojke som inte kunde sova, lämna lägenheten eller lämnas ensam därför att han var rädd för att det skulle börja brinna, behandlades med symboldrama.

“Efter avslappningsinstruktioner ges motivet Ängen. Hans äng är stor och tom med kort höstgräs. Han känner sig ensam och fryser lite. Jag uppmuntrar honom att se sig om efter en skog, som han också hittar. Därefter ber jag honom samla ved för att göra sig en lägereld på ängen. Han samlar en rätt stor hög med grenar men vet inte mer. Jag ber honom tänka efter hur han skulle kunna göra eld. Han lägger små torra grenar på varandra för att tända på och senare kunna lägga på mera grenar. Efter lite sökande hittar han tändstickor i byxfickan och tänder på grenarna. Nu blir han orolig. Han vill springa bort men jag stöder honom att stanna kvar och titta på elden och beskriva den noga för mig, Den flammar högre och högre. Han darrar, ögonlocken fladdrar. Jag säger till honom att jag är hos honom och ska hjälpa honom. Jag ber honom berätta vad han är orolig för. Han säger att han är orolig för att elden ska sprida sig och bränna upp allt, även honom. Vet han hur man skulle kunna förhindra det? Nej, det skulle bara bli för mycket eld och då hjälper inte vatten längre. Jag föreslår honom att vi tillsammans gräver ett dike runt elden så att den inte kan sprida sig. Vi gör det. Nu är han lugnare. Jag frågar honom vad han skulle kunna göra nu. Han vill lägga på flera grenar så att den fortsätter att flamma. Det gav honom mycket nöje. Han dansar en krigsdans som en indian runt elden. När den brunnit ner släcker vi resten med vatten. Jag förhör mig hur han känner sig till mods. Ganska glad, lite upphetsad”. Efter denna sittning dök aldrig eldfobin upp igen.

Regiprinciperna näring och försoning

“Detta är det mildaste sättet att möta ångestväckande symbolgestalter. Man bör tänka på att gestalterna behöver matas i övermått. Då blir de trötta och kraftlösa så att de slutligen blir vänligt inställda och en försoning kan inledas”.

En ytterligare regianvisning är principen om försoning och ömt omfamnande. Med det menas att patienten genom en kroppslig känsla med symbolgestalten åstadkommer en äkta försoning.

“Att väcka en dröm” i symboldrama kan betraktas som en regiprincip. “Ibland kan det vara viktigt att ta en betydelsefull dröm som utgångspunkt i SD. Barnet. ska då föreställa sig den sista bilden i drömmen ännu en gång och sedan avvakta och se om den utvecklas vidare”.

Det associativa tillvägagångssättet

“Detta ersätter den freudianska tekniken med fria associationer. Istället för tankeassociationer låter man fristående bilder utvecklas, T ex kan efter ängen en spontan vidareutveckling ske utan att patienten leds av terapeuten. Dessa bildassociationer uppstår lättast hos “något hysteriskt strukturerade personer” och hos barn. Bildkedjan tenderar att kretsa omkring det centrala problemet i ständigt nya versioner. Ofta står till en början symboliska förklädningar i förgrunden och patienten är inte medveten om vilket problem som framställs. Så småningom kan motiven förvandlas från oupplevda till upplevda. Terapeuten kan med fördel ingripa”.

Dessa regiprincipers verkningar är ofta överraskande, många gånger dramatiska.

Viktigast för barn och ungdom är, enligt Leuner “Näring, försoning och ömt omfamnande”. Symbolkonfrontation är viktig först i tredje hand.

”Alla nämnda tekniker, oavsett hur vi använder dem, är psykodynamiska metoder. Förloppet kan till viss del jämföras med s k desensibilisering enligt Wolpe (med uppbyggnad av en systematisk hierarki). I båda metoderna konfronteras patienten med det ångestframkallande objektet i fantasin och under avspända former. Men i symboldrama är det patienten själv som utvecklar en verklig eller symbolisk konfrontation och det är hon själv som styr styrkan i ångesten”. Valet av situation sker utifrån patientens eget omedvetna och styrs inte utifrån av framställda ångesthierarkier. Motivet följer istället individuellt efter patientens egna behov och försvaren koncentreras som ett vanligt motstånd.

“Symboldramaterapeuten kan genom sin skyddande hållning ge en väsentlig förstärkning av det svaga jaget hos det störda barnet och spelar i denna process en utslagsgivande roll, som den klassiska beteendeterapin överhuvud taget inte reflekterar över”, menar Leuner.

Del 2 Praktiska erfarenheter

A. Intervjuer med kliniskt verksamma terapeuter.

Fyra kliniskt verksamma terapeuter har intervjuats. Samtliga är legitimerade psykoterapeuter och använder symboldrama i sitt terapeutiska arbete med barn och/eller ungdom, privat eller inom Barn- och ungdomspsykiatri. Detta är en sammanfattning av deras svar.

I vilka åldrar kan man använda symboldrama?

Symboldrama passar bra för barn/ungdomar från ca 10-11 års ålder men det finns exempel på att metoden använts ända ner till 5 års ålder. Det måste dock bedömas från fall till fall om patienten klarar det med avseende på jagstyrka och övriga omständigheter.

Vad ska man tänka på när det gäller genomförandet?

Det är ofta bäst att barn och ungdomar sitter under dramat för att kunna behålla viss kontroll över situationen. Samtliga terapeuter menar att det räcker med en mycket kort avslappning för barn och ungdomar, ibland ingen alls. Ibland kan dramat ingå som en naturlig del i samtalet och det fungerar även om de inte blundar. Patienten kanske bara uppmanas föreställa sig något man just talat om. Det är viktigt att metoden smälter in i terapin på ett naturligt sätt, att det inte känns konstlat. Men man kan också ge en kort avslappning t ex: “Sätt dig bekvämt, känn att du sitter skönt, att kroppen vilar mot stolen. Andas och känn hur kroppen slappnar av.” Patienten ska inte gå ner i djup avslappning för fort pga risken att komma i kontakt med material som de kan bli skrämda av eller inte kan ta hand om.

Måla hemma eller i rummet?

Både barn och ungdomar brukar erbjudas att måla i rummet i anslutning till dramat. Detta eftersom ett drama kan ge starka upplevelser och det är viktigt att särskilt unga inte lämnas ensamma med detta. Man betonar att färgerna är viktiga. Man bör erbjuda många och “fina” färger för att väcka lusten att rita och måla och för att hitta exakt rätt färg för det man vill uttrycka. De yngsta patienterna har även erbjudits modellera och leksaker, liknande sandlådematerialet, för att gestalta sina dramer mera konkret, som i leken.

Den terapeutiska hållningen

Det är viktigt att respektera att tonåringen befinner sig i en fas då distans/närhet till vuxna är högaktuellt. Det gäller att inte komma för nära för fort. Att reglera avståndet är viktigt för att få deras förtroende.

Överföringen syns ofta i dramerna, men den tolkas inte. Detta gäller ju allmänt i symboldrama, men kanske framför allt i terapier med barn och ungdomar. Terapeuterna betonar vikten av att ställa frågor, bekräfta, förtydliga, förklara, hjälpa till att sätta ord på.

I symboldrama med barn och ungdom behöver terapeuten vara mer hållande och skyddande, stödjande och hjälpande, särskilt om det är en skör person.

Val av motiv

Liksom med vuxna patienter ger man både generella och individuella/personliga motiv. Samtliga grundmotiv kan användas, men dramerna blir ofta kortare. Det är bäst att börja med så neutrala motiv som möjligt som blomma, träd, kanske väg men även då kan känsliga personer komma för snabbt för djupt ner. Ett träd fungerar ofta bra och något man kan återkomma till flera gånger under en terapi. Hur ser det ut? Vad skulle det behöva? Vad skulle du vilja säga till det?

Andra exempel på dramer som terapeuterna nämner är ett djur, ett barn och motiv ur sagor t ex en god fe, jultomten. Motiv kan också lånas ur patientens favoritsaga, ur en film eller en dröm som berättats. Innehållet i drömmarna kan upprepas i ett drama.

Huset fungerar bra men bör inte komma för snabbt. Beroende på problematik kan en djurfamilj vara bra: “Föreställ dig din familj som olika djur”. Bäcken kan också vara bra- vill ungdomen söka sig ut i livet eller tillbaka till källan/beroendet? Det är viktigt att det finns ett förtroende mellan terapeut och patient innan man ger starkare dramer.

En av terapeuterna använder “Din trädgård” som motiv. Det fungerar bra för ungdomar. “Föreställ dig din egen trädgård och berätta vad du ser”. Befinner sig personen innanför eller utanför trädgården? Är den avgränsad eller inte? Finns det någon växtlighet och i så fall vad? Växer det bra eller verkar den bortglömd? Rensad eller orensad? Finns det stenar eller annat bråte? Vems är stenarna? Skuldstenar? Är det något som är trasigt och behöver lagas?

Sammanfattningsvis menar de intervjuade terapeuterna

att symboldrama passar bra för ungdomar men man varnar för att man måste närma sig både barn och ungdomar försiktigt med symboldrama. Det kan bli för starka upplevelser, särskilt hos störda ungdomar, som inte har så starka försvar. En av terapeuterna: “Metoden passar nog bäst för jagstarka barn och ungdomar med en neurotisk störning, annars manas till försiktighet”. Ungdomar kan bli skrämda av att komma för djupt, för fort. Eftersom symboldrama är en kraftfull metod som lätt går bakom försvaren så gäller det att inte gå för fort fram.

Sammanfattande reflektioner

Genomgången av litteraturen och de praktiska erfarenheterna visar några viktiga skillnader, när symboldramametoden används med barn/ungdomar respektive med vuxna.

Barn och ungdomar är mer lättsuggererade och saknar delvis skydd i form av väl uppbyggda försvar, som vuxna oftast har. Terapeuten måste därför vara extra varsam och inte gå för fort fram. Barnet/ungdomen bör bara stegvis konfronteras med sin ångest. Kort avslappning och sittande ställning gör att han/hon har bättre förutsättning att behålla egen kontroll. En mer aktiv och stödjande terapeutisk hållning rekommenderas liksom att patienten får måla i rummet för att inte lämnas med en för stark obearbetad upplevelse. Terapeuterna har givit egna exempel på hur patienter “fallit igenom” vilket stärker uppfattningen om att det är en kraftfull metod och att man måste gå försiktigt fram, särskilt med sköra personer som tonåringar ofta är.

Leuner beskriver ett antal symboldramamotiv som kan användas i barn- och ungdomsterapi men idag tycks terapeuterna vara friare i sina val av motiv. Visserligen används grundmotiven men motiven tycks i större utsträckning anpassas till barnets aktuella behov och man har även utvecklat egna motiv. Leuner och Klessman utgick vid sina tolkningar av de olika motiven att barn växer upp i hela familjer. Om pappa (eller mamma) är alltför stränga och krävande kan det skapa symtom hos barnet. T ex antas motivet “Tre träd" enligt litteraturen spegla barnets nära objektrelationer men idag kanske man inte alltid kan utgå ifrån att det handlar om mamma, pappa, barn.

De tidiga objektrelationerna är alltjämt viktiga men skilsmässor, styvfamiljer, frånvarande föräldrar, ensamstående heltidsarbetande föräldrar nämns inte alls i de tidiga fallbeskrivningarna. Idag kanske det inte skulle vara så konstigt om någon annan än mamma eller pappa finns med i “Tre träd”, någon som barnet har en psykologisk relation till.

Leuner beskriver också hur symtom snabbt kan lösas upp med symboldrama och flera fallbeskrivningar finns redovisade, som visar hur patienten blir fri från sina symtom i extremt korta terapier, ibland vid ett enda tillfälle. Även om symboldrama är en effektiv metod så känner jag mig skeptisk till att det kan gå så fort och lätt. I litteraturen beskrivs ofta typiska, neurotiska symtom och störningar som ofta är relaterade till prestationskrav, auktoritetsproblem. Vilka svårigheter har de barn och ungdomar som söker hjälp idag? Det kanske ibland är tvärtom, för lite krav och gränser som leder till andra symtom? Hur ser en sådan symboldramaterapi ut? Barnets drama måste förstås utifrån hur just det barnets familjesituation ser ut och hur samhället ser ut idag.

Samtliga terapeuter har lyft fram symboldrama som en mycket bra metod, särskilt för ungdomar. Metodens projektiva karaktär gör att den blir mindre påträngande och tonåringen kan behålla sin integritet på ett naturligt sätt. I dagens mediasamhälle där bilden fått ett allt större utrymme och ungdomar är uppväxta med och vana vid att omge sig med, tänka i och kommunicera med yttre bilder bör symboldrama, med sina inre bilder, ha en given plats som terapimetod.

Genomgången av hur symboldrama kan användas för barn och ungdomar har stärkt mig i att det är en mycket givande metod, framför allt för tonåringar. Men en viktig erfarenhet är också att, med tanke på att metoden är så kraftfull, är det särskilt viktigt att terapeuten har en stabil grund i form av psykoterapeutisk utbildning och erfarenhet, innan man arbetar med symboldrama med ungdomar.

Redigerat av Julianna Weiss

Gunilla Berglund

april 2006