|
Gemensam parterapi med symboldrama
Leonore Kottje-Birnbacher
Översättning: Kristina Westrup von Hofsten.
Symboldrama kan användas vid parterapi i både diagnostiska och
terapeutiska syften. I båda fallen ligger teknikens användbarhet i
dess förmåga att förtäta den inre psykiska situationen till en
tydlig bild. I arbete med par tillhandahåller den en särskilt tydlig
bild av den känslomässiga situationen och av hur parets relation ser
ut.
Låt mig demonstrera detta med hjälp av ett kort exempel.
Herr och fru A har blivit remitterade av sin läkare till mig för
parterapi p g a fru A:s psykosomatiska problem. Det första samtalet
visar sig vara svårt, båda makarna är tysta nästan hela tiden och
det är svårt att få någon information från dem. De kan inte se någon
mening med parterapi och de är övertygade om att det inte kommer att
kunna hjälpa dem. De känner sig missförstådda och felaktigt
skuldbelagda av den remitterande läkaren. Jag förklarar för dem att
det här bara är ett klargörande samtal och att de inte ska känna sig
skyldiga att underkasta sig parterapi bara för att deras doktor vill
det.
Jag frågar dem om de är beredda att delta i ett litet experiment och
ber dem båda föreställa sig ett djur. – Herr A beskriver ett svin
som ligger och vältrar sig i gyttjan., fru A en vacker och snabb
räv. Terapeuten ber paret att se efter om djuren kan mötas. Fru A
säger genast: ”Räven kommer ut ur skogen, springer fram till svinet
och nosar i luften” och herr A: ”Nu springer räven iväg”. Fru A
protesterar: ”Nej, den nosar fortfarande och sedan sätter den sig
ner bredvid svinet”. Mannen, efter en paus: ”Svinet har inte märkt
den alls, den ligger och blundar i gyttjan”. Båda öppnar ögonen
samtidigt och tittar, något förbryllade, på varandra.
Den här korta sekvensen ger mer information om parets situation än
de trettio minuternas samtal tidigare. Uppenbarligen tycker paret
att någonting konstigt hänt dem, annars skulle det inte finnas någon
anledning att vara så förvånade som de är. Det här var första gången
under samtalet som man kunde märka några känslor. Det som varit
innan var bara försvar.
De djur som väljs kan tydas som självrepresentationer, där vissa
personliga drag och sinnestillstånd uttrycks och djurens beteenden
kan visa hur parets relation är. Mannen väljer ett svin som vältrar
sig i gyttjan. Han är en framgångsrik direktör som arbetar hårt och
under ständig press. Att vältra sig i gyttja är precis motsatsen
till detta. Det är ett svin som vältrar sig i gyttjan. Varför just
ett svin? Som han senare förklarar, har han tunga skuldkänslor
gentemot hustrun, sedan hon kommit på honom med en lång
utomäktenskaplig förbindelse. Det här var för två år sedan och
precis då utvecklades hennes psykosomatiska symptom. Han tyckte att
han betett sig som ett svin. Att vältra sig i gyttjan och att
demonstrativt avvisa kontakt, signalerar att han känner sig utmattad
och vill bli lämnad ifred.
Hustrun väljer en snabb räv. I verkligheten är hon noggrant klädd
och välsminkad, varken snabb eller aktiv. Under dramat kommer räven
fram till svinet och fortsätter att sitta kvar och vänta på att han
ska lägga märke till henne. Med samma ihärdighet tvingar hon, genom
sina symptom, mannen att motvilligt ge henne uppmärksamhet (han
måste ge henne massage, köra henne till doktorn, köpa medicin etc).
– Symboldramat får dem båda att bli medvetna om vissa undertryckta
sidor av deras situation: mannen inser att han under ytan är
utmattad och rädd för ett fysiskt sammanbrott och hustrun blir
medveten om sin envishet, beslutsamhet och styrka. I genomgången av
dramat efteråt klagar hustrun öppet över hur starkt avvisad hon
känner sig av mannen och hur sårad hon är över att han drar sig
undan. Hon upplever att hon är helt oviktig för honom och att hon är
till besvär. För första gången klagar han över sin utmattning och
säger att han på något sätt måste skydda sig mot hennes krav. Han
känner att han har så mycket att göra ändå.
I det som följer kommer hon att förstå hans tillbakadragande också
som en reaktion på stress och han kommer att förstå att hennes krav
också är ett sökande efter emotionell uppmärksamhet.
Symboldrama fungerar som en kraft som mobiliserar och gestaltar
omedvetet material i mer eller mindre symbolisk form. Den symboliska
representationen kan sedan användas på ett av två sätt. Terapeuten
kan fördjupa utvecklingen på olika sätt, t ex genom att föreslå
att paret experimenterar med nya beteendemönster och testar
reaktionerna hos den andre, eller genom att uppmuntra dem att
fullfölja ovanliga och galna idéer, att göra det de alltid velat men
aldrig vågat och på så sätt undersöka nya sätt att vara och relatera
på ett lekfullt sätt. Man kan också låta bilderna utvecklas
spontant, men se till att var och en har möjlighet att gestalta sina
fantasier. Här är terapeuten enbart observatör, iakttar bilderna och
arbetar med dem i efterhand genom att tolka dem och relatera dem
till verkliga situationer. – Bilderna gör vanligen starkt intryck på
paret, ger ofta aha-upplevelser och stannar kvar i minnet.
Man kan utan svårighet introducera gemensamt symboldrama i det
terapeutiska sammanhanget genom att be paret att delta i ett litet
experiment. Man ber dem göra det bekvämt för sig, att slappna av och
kanske blunda, för att koncentrera sin uppmärksamhet på de inre
bilderna. Sedan föreslår terapeuten ett motiv som hon/han ber dem
föreställa sig och beskriva.
Motiven väljs antingen för att tillhandahålla en scen för gemensamma
aktiviteter eller för att fungera som självsymboler som kan
utvecklas av deltagarna var för sig, så att de överensstämmer med
deras respektive personlighet och så att de kan komma i kontakt med
varandra med hjälp av dem.
Att föreställa sig en plats där de skulle vilja tillbringa semester
tillsammans är ett mycket lämpligt motiv. Det anknyter till
behagliga minnen och önskedrömmar och väcker på så sätt liten rädsla
(utom för par där semester är en känslig fråga) och det ger
terapeuten ett övergripande intryck av parets möjligheter till
delade upplevelser och av deras svårigheter i relationen. Den
inledande scenen och parets fortsatta utveckling av den, avslöjar
deras sätt att fatta beslut, deras reglering av närhet och distans
och deras likheter och olikheter när det gäller önskningar och
intressen.
Ett par grälade ständigt eftersom hustrun måste tjäna pengarna medan
mannen arbetade på att få sin lärarbehörighet. Efter åtta års
äktenskap blev hustrun alltmer ovillig eftersom hon hade väntat sig
att mannen skulle påbörja en imponerande karriär. Det här paret
valde en liten ö i Söderhavet som semesterort och gav sig hän åt en
idyllisk dröm om värme, lugn, palmer och exotiska växter.
Allteftersom blev drömmen allt lyxigare: den lilla hyddan som de
börjat med blev ett bekvämt hus med badrum, böcker, stereoanläggning
och en kana från sovrummet ner i havet. Det som var en semester blev
en livslång vistelse på ön, bara avbruten av shoppingresor till
Paris två gånger om året. – De här inre bilderna blev en passande
utgångspunkt för att ta itu med de pretentiösa illusioner som paret
hade för vana att ta till för att trösta sig med.
För att understryka detta tema av illusorisk önskeuppfyllelse och av
att undvika obekväma realiteter, föreslog terapeuten nästa gång
motivet att bestiga ett berg. Så som man kunde förvänta sig, fick
paret stora svårigheter med detta motiv. De kunde inte bestämma sig
för ett särskilt berg: hustrun tänkte på ett berg vid havet i
Grekland, där hon ville tillbringa sommaren i ett fint litet hus på
sluttningen. Mannen såg sig själv sitta på en mycket hög alptopp och
titta ut över ängar, floder och städer. Han kände sig som en gud
däruppe och lät tiden bara stilla rinna iväg. Frun frågade sin man
hur han hade lyckats komma upp till toppen: med bil, förstås. Var
det inte ganska mycket folk där när det ledde en väg dit upp? Nej,
ingen, alla andra måste jobba. De här inre bilderna visade hur
illusoriska och kompensatoriska parets förväntningar var och hur de
undvek all verklig och realistisk ansträngning. Det blev möjligt att
föra en öppen diskussion och fatta nya beslut.
Ett annat motiv som också passar bra som introduktionsmotiv
(utarbetat av Edda Klessman) är en sjö där paret kan göra en
gemensam båttur. Eftersom detta motiv inbegriper närhet, framkallar
par med svårigheter att tolerera närhet en stor mängd hinder för att
förhindra genomförandet av uppgiften. Man ser oceanångare istället
för båtar t ex, varje person har en egen båt, båten är rutten och
kan inte användas eller det blir storm, de kapsejsar och landar på
olika ställen. Hindermotiv som dessa kan sedan diskuteras i
uppföljningsprocessen. Ett komplementärt motiv som innebär distans
istället för närhet är att gå runt en sjö (åter ett motiv av Edda Klessman): en går medsols, den andra motsols och med möjlighet att
mötas efter att ha avslutat promenaden. Det här motivet innebär ett
mått av distans, som dock kan modifieras av var och en genom
storleken på sjön. Sjön kan vara så stor att man inte kan se hela,
den kan ha gömda vikar (hemliga hörn) eller den kan var mycket liten
och överblickbar så att det inte tar mer än tio minuter att ses på
andra sidan. Det här motivet ger terapeuten möjlighet att observera
hur var och en klarar sig själv, vad man upplever, om man vänder sig
om och tittar efter den andra och om man möts igen till slut. Det
här motivet är särskilt värdefullt för par med svårigheter att
definiera och respektera gränser.
Motiven att besöka ett hus eller ett gammalt slott finns också. Det
första motivet avslöjar vilka områden i livet som är särskilt
viktiga för parterna och vilka som undviks. De visar också vem det
är som upptäcker, fattar beslut och utvecklar saker. Motivet att
bestiga ett berg stimulerar en konfrontation med parets motivation
att uppnå saker, deras personliga ambition, deras uthållighet,
styrkor och svagheter. Terapeutens intresse kommer att mestadels
fokusera på det symboliska bergets detaljer (hur högt? lätt eller
svårt att bestiga? trevliga eller ödsliga omgivningar?) och på hur
paret går till väga med uppgiften att bestiga det. En polarisering
uppstår ofta, med en som uppträder kompetent och försiktigt och den
andra som litar på denne; eller med båda som tävlar om att dominera;
eller uppgiften undviks helt och hållet. Det finns vanligtvis en
uppenbar överensstämmelse med hur de uppträder i verkliga
situationer.
En gemensam tur på en tandemcykel kan visa hur var och en känner
inför ledarskap. Parterna måste komma överens om vem som ska sitta
fram, vem bak, vart de ska, vilken väg, hur fort, etc.
Motivet att mötas som barn på en lekplats visar om de kan ha kul
ihop, vem som närmar sig vem på vilket sätt och den andres
reaktioner. Det här motivet framkallar ofta en djup regression. Att
föreställa sig sig själv som barn för upp gamla minnen och rädslor
och visar därmed att de fortfarande är viktiga för nuvarande känslor
och attityder. Att gunga på en gungbräda, upp och ner, påminner om
att växla mellan att känna sig stark och beroende. Detta möjliggör
för paret att uppleva de känslomässiga källorna till deras kamp om
makt och deras försök att dominera.
För par med svartsjukeproblem kan motivet att ta upp en liftare vara
till hjälp. Parterna ombeds att föreställa sig att de åker
tillsammans i en bil. Sedan föreslår terapeuten att någon står vid
sidan av vägen och vinkar för att få lift. Paret ombeds att se efter
vad för sorts person det är och att stanna för att plocka upp
vederbörande. För det mesta blir det ett stormigt meningsutbyte
kring liftarens person och under vilka omständigheter, och om de
över huvud taget, ska plocka upp henne eller honom.
Som redan nämnts kan man, istället för att föreslå en scen med ett
särskilt bestämt associationsområde, också föreslå självsymboler för
att sätta igång de inre bilderna, så som blommor, träd, djur etc.
Dessa förmås sedan att komma i kontakt med varandra, t ex genom
att be paret att göra en bukett av de olika blommor de föreställt
sig. Det är intressant att se hur de personlighetsdrag, som
framställs av blommorna, blir arrangerade, om de tas om hand
(arrangeras längst fram) eller avvisas eller glöms bort (arrangeras
längst bak eller sorteras ut). Med motivet träd får man var och en
att föreställa sig ett träd. Sedan ber man dem båda att i sitt inre
måla träden på en gemensam duk. Man kan då se hur stort och starkt
varje träd är, hur lika eller olika de är , hur långt ifrån varandra
de står, om den ena hindrar den andra från att få solljus och vilka
ytterligare detaljer som målas i bilden.
Blommor och träd representerar mestadels strukturella egenskaper hos
jaget, jagidealet och hos skuggan (de bortträngda delarna av
personen), medan djur först och främst uttrycker dynamiska
(libidinösa och aggressiva) tendenser. – Ett annat motiv, en
uppsättning utklädnader, erbjuder ytterligare möjligheter till
symbolisk gestaltning av självet och av objektrepresentationer.
Också det här motivet tenderar att försvaga ansvarstagande genom
byte av identitet. Paret ombeds att undersöka en stor
teatergarderob, att välja några kostymer och sätta dem på sig. Detta
ger dem chansen att experimentera med hur de skulle vilja närma sig
den andre och med varandras reaktioner. Återigen uttrycks här ofta
libidinösa och aggressiva impulser, t ex genom valet av kostymer
med deras underliggande betydelse, såsom sjöman, greve, djävul eller
zigenare, prinsessa, häxa. Det här temat kan utvecklas vidare genom
motivet maskeradbal. Här är det intressant att se vilka kostymer som
väljs till balen, dvs. vilket intryck var och en vill ge, vilka
ytterligare masker som förs in i bilden, vilka som fascinerar, vilka
som skräms och hur man uppträder på balen.
Det finns ett stort urval av motiv. Det finns inga gränser för
terapeutens kreativitet när det gäller försöket att förstå parets
nuvarande situation och att utveckla ett passande motiv både för att
gestalta och påverka den.
Proceduren när det gäller gemensamt föreställande följer alltid
samma mönster: när var och en funnit sin inledande bild ber
terapeuten paret att få bilderna att harmoniera, dvs att komma
överens om en scen som ska utgöra startpunkt för den gemensamma
visualiseringen och att mötas där. Detta tvingar var och en att
definiera sin egen position och att därifrån komma till en gemensam
position. Återkommande teman i detta sammanhang är autonomi och
samarbete, kontakt och distansering. I varje pågående konfliktartad
process eller samförståndsprocess kan man lägga märke till vilka
aspekter som blir irrelevanta och med hjälp av vilka strategier som
de kommer fram till en gemensam nämnare. Om ingen överenskommelse
nås om en gemensam startpunkt, är detta också en viktig information.
Problemet i relationen belyses genom att var och en ombeds
föreställa sig den andre i sin bild, så att det man ömsesidigt
tillskriver varandra och projektioner blir uppenbara.
Under symboldramat gäller det för terapeuten att skapa utrymme för
var och en att uttrycka sig. Terapeuten kan ställa orienterande och
klargörande frågor, fokusera på viktiga detaljer och föreslå möjliga
sätt att agera på. Genom att följa och leda processen på det här
sättet, skapar man ett mått av normalitet i kommunikationen mellan
parterna och man underlättar för dem att påbörja ett gemensamt
handlande.
En annan uppgift för terapeuten under dramat är att diagnostiskt
tolka bilderna, särskilt när det gäller följande dimensioner:
- Närhet och distans: vem vill ha hur mycket närhet och hur mycket
distans? Hur regleras närhet och distans?
- Positiv och negativ affekt: uttrycks känslor direkt? I så fall,
vilka? Uttrycks de indirekt, t ex genom stämningen i landskapet?
Vilka känslor tillskrivs partnern?
- Dominans: vem får sin vilja igenom när det gäller vad? På vilket
sätt? Används indirekta sätt att dominera (t ex genom att
signalera hjälplöshet eller provocera fram eller skapa fait
accomplis?). Fördelas dominans och underkastelse enligt vissa
regler?
- Aktivitet och passivitet: vem är aktivt engagerad på vilka
områden, vem står passivt vid sidan av? Delas aktivitet och
passivitet lika eller ej?
Sammanfattningsvis: gemensamt föreställande i parterapi fungerar som
ett diagnostiskt redskap och som en skyddad sfär där man kan
experimentera med möjligheter till utveckling och förändring.
För att visa hur symboldrama kan integreras i en pågående
terapeutisk process vill jag presentera ytterligare ett fall.
Herr och fru B är i 30-årsåldern. De har varit gifta i femton år och
har en fjortonårig dotter. Fru B arbetar som teknisk tjänsteman,
herr B läser på sin tandläkarexamen. Fru B har haft kraftiga
magsmärtor det senaste ett och halvt året, vilket hon konsulterat
arton gynekologer, invärtesmedicinare och neurologer för, vilka dock
inte kunnat hitta någon somatisk åkomma. Slutligen fick hon två
månaders psykoterapeutisk behandling utan någon förbättring.
Terapeuten rekommenderade fortsatt terapi i form av parterapi. Båda
är skeptiska men vill försöka. Båda ger intryck av att vara något
tvångsmässiga och av att ha låg vitalitet. De behandlar varandra med
omsorg och försiktighet. Båda är ganska oroliga med tanke på
hustruns permanenta symptom.
De berättar om sitt äktenskap: när de först träffades under
studietiden levde de rätt stormigt och hade mycket kul tillsammans.
Efter att de gift sig och fått sin dotter avslutade fru B sina
studier och började arbeta, medan herr B avbröt sina studier och
”började umgås i dåliga kretsar”: han arbetade oregelbundet med
tillfälliga arbeten och ägnade mycket av sin tid åt att dricka. Fru
B skämdes för honom. För sex år sedan förändrades han plötsligt, tog
sin examen och började studera. Det första året var han tvungen att
studera långt hemifrån eftersom det inte fanns någon ledig
studieplats närmare. Under den här perioden hade fru B en pojkvän
som hon beskriver som glad, varmhjärtad och opålitlig (precis som
hennes man under deras tidiga förhållande). När hennes man kom
tillbaka bröt hon denna relation. Då började hennes magonda.
Den här historien pekar på en gemensam ambivalens hos makarna: båda
gillar att leva fritt och utan att behöva bekymra sig om morgondagen
(som tidigt i deras relation, något de talar om med glöd i blicken).
Den här barnsliga spontaniteten är för dem associerad med vitalitet,
men också med envishet, motstånd, tillbakadragande och rädsla för
att förlora kontrollen. Å andra sidan finns en längtan efter
trygghet, stabilitet och vuxet ansvarstagande, något som dock
associeras med att vara uttråkad och förstelnad. – I början av deras
äktenskap intar fru B en ansvarstagande moderlig position medan herr
B intar en position av infantil vägran och tonårsaktig protest mot
krav från ett borgerligt samhälle. För dem båda är detta en
upprepning av mönster som var typiska i deras barndom: för fru B
liknar situationen hennes mors äktenskap med en alkoholiserad och
kaotisk styvfar, herr B påminns om hans relation till sin stränga
och krävande mamma, som han opponerade sig emot genom att vara
tydligt oduglig, trotsig och provocerande. För fru B besannas
talesättet: ”Män är oansvariga och instinktiva”, för herr B besannas
misstanken om att alla kvinnor trots allt är krävande, kalla och
utan verklig förståelse. När herr B frisknade till från sin
ansvarslösa period och började uppträda ansvarstagande (tog sin
examen och började på universitetet) var fru B å ena sidan nöjd. Å
andra sidan skaffade hon sig en vän som stimulerade hennes lekfulla
sidor och som hon återigen kunde inta en dominerande position
gentemot. När hon till slut övergav honom uppstod de psykosomatiska
symptomen, som alltmer drev henne in i ett läge där hon kände sig
bunden och beroende.
Parets ambivalens cirklar kring infantilitet, glädje, vitalitet,
känslosamhet och kaos å den ena sidan och mognad, stabilitet och
förstelning å den andra. Ibland byter de läge: först intar den ena
den ansvarstagande och starka vuxna positionen, sedan den andra och
det är alltid den svaga som lider av känslor av mindervärde för båda
har privilegiet att tyrannisera den andra: en gång i tiden fick fru
B vara ute på kvällarna och leta efter sin man på pubarna i
närheten. Nu är det han som måste komma med medicin när hennes
magsmärtor plötsligt startar på kvällarna.
De första fyra sessionerna av terapin syftar till att etablera en
trygg terapeutisk kontakt och att tillsammans förstå den nuvarande
situationen och hur den uppkommit. Att omdefiniera problemet hjälper
till att lugna ner makarnas situation: det är inte längre hustruns
symptom (som gör dem båda hjälplösa) som är i centrum av terapin,
utan förhållandet dem emellan (vilket kan förbättras). Sedan kommer
det första symboldramat med motivet semester. De väljer Söderhavet,
en plats de ofta drömt om men som de aldrig åkt till. Efter en del
inledande svårigheter med att komma överens, har de det mycket bra
tillsammans, de dansar och promenerar längs vattnet sent på kvällen.
I sista delen av dramat finns en känslomässig närhet som de inte
upplevt på många år, en sorts gemensam narcissistisk regression som
är en stor lättnad för dem båda. Några dagar efter den terapitimmen
försvann hustruns symptom och under en efterföljande verklig
sommarsemester mår de verkligen bra. Det här övertygar fru B om att
hennes smärtor är av psykisk art, vilket hon inte riktigt trott på
tidigare.
I nästa symboldrama, att plocka blommor, föreställer sig fru B en
stor röd ros, en perfekt vit lilja och en liten blå viol, herr B en
prästkrage, tre lejongap och en liten förgät-mig-ej. Valet av
blommor visar en påtaglig strukturell likhet – båda plockar särskilt
färgstarka blommor av varierande storlek – och en påtaglig olikhet –
blommorna signalerar mycket olika ambitionsnivå: hustruns blommor är
tydligt mer anspråksfulla än mannens. Hon känner sig mer pressad än
han och har högre förväntningar både när det gäller henne själv och
andra.
Båda har påtagliga svårigheter att arrangera blommorna i en gemensam
bukett: var och en tillbakavisar den andres förslag och de olika
kompromisser som föreslås komplicerar situationen ytterligare. Efter
många försök att ta reda på om den andre verkligen accepterar det,
når de slutligen fram till ett kaskadliknande arrangemang så att de
större blommorna är framför de mindre (rosen längst fram, sedan
prästkragen, förgät-mig-ejen och liljan högst upp) och de små
violerna som ett slags kudde för de andra. När de går igenom
symboldramat ät de förvånade över att upptäcka att deras första
idéer (som de sedan kritiserade så kraftigt) var nästan identiska
och att de bara missförstått varandra. De inser att mycket är
likadant hemma: ingen är beredd att acceptera den andres förslag och
var och en är mer mån om att inte bli den som förlorar än att finna
en lämplig lösning på det aktuella problemet.
Under den följande terapitimmen konfronterar terapeuten dem med en
del av den föregående timmen, som finns inspelad på band, i syfte
att få dem att inse hur de kommunicerar. De slås av hur artig och
distanserat saklig deras konversation är. De berättar att de
tidigare brukade skrika åt varandra ganska ofta, att de t.o.m.
slogs, och att de tror att de har utvecklat den här tonen som ett
försvar mot deras tidigare tendens att skada varandra. Under det här
samtalet är tonen plötsligt öppen och personlig, mycket livligare än
förut.
Deras förhållande är nu ganska gott, förutom deras minskade sexuella
kontakt. De har båda stor rädsla att närma sig varandra sexuellt.
Terapeuten vill få dem att inse de aggressiva och libidinösa
aspekterna av deras förhållande och ber dem därför i början av nästa
symboldrama att föreställa sig ett djur var. Herr B tvekar mellan en
vild katt och en elefant och väljer till slut elefanten. Fru B
tvekar mellan en rovfågel och ett slags råtta, som hon nyligen drömt
om, och som hon tyckte var ganska avskyvärd och skrämmande. Bilden
tvingar sig på henne så starkt att hon måste välja den, fastän hon
inte tycker om den.
Fru B beskriver: Råttan sitter i ett mörkt hål och är väldigt
aggressiv. Den vill bita elefanten, men vet att den inte kan skada
honom. Till slut biter den i elefantens ena fot, vilket han inte ens
märker. Sedan kryper den upp på hans kropp och biter honom i ryggen.
Återigen utan att elefanten märker någonting. – På ett modigt sätt
identifierar hon sig med sina aggressiva aspekter, men känner hur
maktlös hon är i förhållande till den tjocka rustningen på den
elefant hon är gift med.
Herr B: Elefanten har lagt märke till råttan, men snart tappat
intresset. Han känner inte betten. – Han poängterar sin styrka och
osårbarhet inför hennes hotande beteende.
Fru B: Råttan springer iväg, den dödar alla djur i dess väg,
särskilt råttor. Till slut är hon helt ensam.
Herr B: Elefanten springer runt och letar efter andra djur, men
hittar inte några som intresserar honom. Han känner sig ensam…
Fru B: Råttan skulle vilja kela med sin mjuka päls, men, ack, det
finns inga råttor kvar. Så den springer tillbaka till elefanten. Hon
kanske kan stryka sig mot hans ben.
Herr B: Elefanten lyfter försiktigt upp råttan med sin snabel.
Fru B: Det är väldigt obehagligt! Råttan känner sig helt hjälplös
och mycket rädd. Den fäktar först oroligt, men håller sig sedan
stilla så att den inte ska märkas, eftersom den ändå inte kan göra
någonting.
Herr B: Elefanten hade tänkt sätta ner råttan igen men den fäktade
och skrek. Nu när den är tyst sätter han den uppe på ryggen och
fortsätter att springa. Råttan håller sig fast i elefanten. Efter en
stund sätter han ner råttan igen och tittar på den. Råttan
intresserar honom.
Fru B: Råttan sitter lugnt under elefanten. Den är glad över att ha
fast mark under fötterna igen och litar på att elefanten inte ska
krossa den. – I början av dramat agerar hustrun ut
schizoid-paranoida fantasier som är fulla av aggressivitet och
rädsla för att bli skadad.
Det är imponerande att se dem kollapsa in
i depressiv hjälplöshet och en längtan efter närhet ur vilken föds
det efterföljande försiktiga närmandet och den gradvisa tilliten. I
det efterföljande samtalet fokuserar terapeuten på aggressivitetens
roll i deras samspel: råttan var aggressiv för att den kände sig
liten och hjälplös och inte kunde få elefantens uppmärksamhet.
Elefanten var så svår att närma sig och så hårt rustad eftersom han
måste skydda sig, råttan dödade ju alla svagare och mer sårbara
djur. – Hemma är situationen ofta likartad när paret grälar. Herr B
drar sig undan och fru B blir ännu mer rasande. Nu inser de det
ömsesidiga beroendet av båda sätten att reagera.
Under det följande samtalet rapporterar de att de grälat mycket
under de senaste femton dagarna och att särskilt herr B skrikit
ganska mycket. Terapeuten tolkar detta som ett positivt tecken på
den gradvisa upplösningen av den rigida polarisering de befunnit sig
i. Båda har mer tillit till stadigheten i förhållandet och är mindre
rädda att förstöra det genom aggressiv påverkan på varandra.
Eftersom deras gräl hela tiden kommer fram till överenskommelser som
de är nöjda med, kan de hålla med om terapeutens syn och de känner
stor lättnad.
Inför nästa symboldrama föreslår terapeuten att var och en ska
föreställa sig ett barnfoto av sig själv och beskriva det. Sedan ska
de mötas som barn på en lekplats. – Under detta drama rekapitulerar
de historien om deras äktenskap: herr B går genast fram till sin
fru, hon är rädd först, men öppnar sig sedan och tar ledningen genom
att ge alla förslag, medan han drar sig undan mer och mer. Till slut
tystnar hon också p g a den lilla responsen från honom. – När de
först träffades imponerade han på henne genom att verka smart och
självsäker, men också omtänksam. Hon tyckte om att vara med honom
och blev alltmer företagsam, vilket fick honom att känna sig alltmer
dominerad och begränsad så att han drog sig tillbaka. För henne var
det en djup besvikelse. – Känsligheten i den äktenskapliga balansen
blir uppenbar, såväl som den ständigt närvarande rädslan att
domineras av partnern.
Temat för nästa timme är problemet med den låga självkänslan: i ett
gräl med mannen fick hon intrycket att han inte tog henne på allvar
och gamla rädslor kom fram. Hon oroar sig för att hon kanske i alla
fall är omöjlig att älska och att han kommer att lämna henne för
gott när han är klar med studierna och inte längre behöver henne av
ekonomiska skäl etc. Terapeuten föreslår att fru B blundar och
koncentrerar sig på sin känsla av att inte räknas, av att vara
värdelös och att inte få någon positiv respons från andra, annat än
i utbyte mot vad hon gjort för dem, och att minnas situationer där
hon tidigare känt likadant. Fru B beskriver sedan, starkt
känslomässigt berörd, några scener från sin barndom när hon blev
retad av andra barn på ett grymt sätt och varken fick hjälp eller
förståelse från sin mamma. Herr B blir rörd. Under de följande
veckorna pratar de mycket om sina respektive barndomar och hittar
ganska många samband mellan deras tidiga erfarenheter och de rädslor
som stannat kvar. Båda kan uthärda sina rädslor utan att låtsas
någonting annat eller att projicera dem på den andre.
Deras förhållande fortsätter att vara tillfredsställande, de är
nöjda med sitt sexuella samliv också och de verkar fulla av liv.
Därför avslutas terapin, som varat i nio månader, efter det elfte
samtalet. En uppföljande intervju två år senare visar att de
fortfarande mår bra. Magsmärtorna har inte kommit tillbaka.
Den här terapin är ett typiskt exempel på hur en parterapi med
symboldrama utvecklas: den gemensamma visualiseringen avslöjar
parets personligheter och deras interaktion (t ex genom motiven
blommor och djur) och underlättar därmed förståelsen för
situationen. Sambandet mellan vad som händer i bilderna och
situationen hemma (eller ursprungliga situationer i barndomen)
uppfattas ofta spontant. Terapeuten fördjupar dessa insikter genom
frågor och klargöranden och ger därmed parterna möjlighet att nå en
djupare förståelse för den egna och partnerns personlighet. Vid
sidan av denna klargörande funktion ökar bilderna den känslomässiga
upplevelsen: parterna kan erfara en känslomässig förnyelse genom en
gemensam regression i vackra situationer (motiv semester), de kan
erfara den överväldigande och skrämmande kraften i våldsamma
impulser (mordiska fantasier i motivet djur) eller de kan komma att
inse den ständiga närvaron av barndomens sår (att bli retad som
barn, ensamhet, motivet lekplats). På kort tid mobiliseras mycket
psykisk energi och var och en får en chans att stödja den andra,
både i den egna individuella utvecklingen och i försöket att ändra
mönstret i deras gemensamma agerande.
|
HEM