|
Källan tio år!
Hur det började – en återblick på de första åren
Ett första nummer kom ut 1996, då Johnny Fredriksson och jag
satte ihop några sidor som om jag kommer ihåg rätt, jag har tyvärr
förlorat mitt exemplar, huvudsakligen innehöll en intervju med
Hanscarl Leuner som gjorts av Gudrun Jinton.
Eva Hjort som då ledde styrelsen i föreningen berättar för mig
när jag ringer upp henne, att starten 1996 inte var det första
initiativet att kommunicera till medlemmarna genom ett
informationsblad. Hon och Helmi Karlsson satte samman några blad
redan i början av 90-talet, men det kom annat emellan och idén med
föreningsblad blev liggande.
1997 skulle Symboldramaföreningen fira 20-årsjubileum och
styrelsen planerade under ett år hur det skulle läggas upp. Två
dagars konferens, festmiddag, gäster från Tyskland, förhoppningsvis
många medverkande och många deltagare.
Föreningsblad kom upp igen som en ytterligare möjlighet att visa
föreningens framfötter inför jubileet och sprida information och
erfarenheter som medlemmar gjort i sitt arbete med metoden.
Carin Linder och jag fick uppdrag att som styrelsemedlemmar stå
för 1997 års utgåva. Det beslöts att minst ett nummer skulle utkomma
årligen. Föreningsmedlemmar inbjöds att bidra till innehållet, men
det fanns också en ambition att få bidrag från symboldramaterapeuter
i andra länder. Eftersom det mesta som skrevs om symboldrama är på
tyska togs snart kontakt med den tyska föreningen för att få
tillgång till material som kunde vara av intresse i Sverige.
Tidskriften döptes till Källan och 1997 års nummer innehöll ett
föredrag av Solveig Nilsen som hon hållit på årsmötet, en intervju
med Sture Nyman och en artikel av Marta Cullberg-Weston. Under 1998
utkom två nummer. Nummer 2/98 innehöll artiklar av författare i
Tyskland, Schweiz och Österrike, varav en på engelska. Detta
föranledde redaktionen att glatt påpeka i nr 1/99 att ”vi har som
vanligt bidrag från våra systerföreningar i Europa”.
Varje nummer skulle förutom matnyttiga artiklar om symboldrama
innehålla föreningsnytt, presentation av styrelsens medlemmar och
annonser, inte minst om Leunerdagarna och stipendiet Leuners minne.
Leunerstipendiatens föredrag på årsmötet skulle alltid publiceras i
Källan.
Vi hade en hög ambitionsnivå. Att jag tog på mig uppgiften
grundade sig på ett starkt intresse att föra ut
Symboldramaföreningens budskap men också en önskan att lära mig hur
man gör en ”tidning” från början till slut. Under min tid i
redaktionen hade jag en absolut oundgänglig resurs att tillgå, min
man, som i praktiskt taget hela sitt liv sysslat med framställning
av skrifter och tidningar. Redaktionen fick i honom en sträng
handledare som höll på stil, konsekvens och korrekturläsning. Alla
våra försök att ta lätt på saken upptäcktes och vi fick backa och
försöka igen tills han var nöjd. Det lönade sig och vi blev bättre
och bättre för varje nummer, tycker jag nu, när jag tar fram
årgångarna igen och går igenom numren, de ser riktigt bra ut.
Under 1998 och 1999 var Karin Löfmark och jag redaktörer och vi
var mycket engagerade. Vi var så engagerade att Källan inte räckte
som utmaning. Inspirerade av Eva Hjort tog vi på oss att i
föreningens namn ge ut en skriftserie med både svenska och översatta
artiklar och examensuppsatser. Till Symboldramaföreningens
20-årsjubileum satsades många timmar på att få fram de två första
numren av skriftserien: nr 1 som bestod av två artiklar av Edda
Klessmann och nr 2 som var en introduktion i symboldrama av Eberhard
Wilke, ordförande i Institut für Katathymes Bilderleben i Göttingen.
Att få fram dessa färdiga nummer innebar fackgranskning,
formulering av tyska begrepp på svenska, konsekvent stil,
korrekturläsning, rubriksättning och layout och korrekturläsning,
igen och igen. Karin och jag minns en sommar på varsin veranda i
varsin ända av landet i återkommande utbyte av formuleringar. Karin
är enastående verbalt begåvad och en skarpsynt korrekturläsare, allt
skulle vara rätt. Översättningen från tyska till svenska slapp vi
dock ta hand om.
Vi fick ut de två första numren av skriftserien till
20-årsjubileet. Föreningen hade ett eget ”bokbord” och skrifterna
gick som smör i solsken. Margareta Wilhelmsson som var kassör i
föreningen då var mycket nöjd med resultatet av försäljningen.
I skriftserien kom senare ut ytterligare tre nummer, 1998,
uppsatser av Gudrun Jinton och Ragnhild Wallin som införlivades i
serien, samt ett föredrag av Edda Klessmann. Efter vår satsning på
Edda och Horst-Alfred Klessmanns bok Heligt fasta – hejdlöst frossa
var vår tid som redaktörer över. Karin och jag lämnade styrelsen och
Berit Gezelius tog över som redaktör för Källan från 2000.
Vi som jobbade med Källan och skrifterna satsade tid och
engagemang och fick en rolig och kunskapsutvecklande erfarenhet.
Föreningen fick betala för tryckningen och utskicken av Källan.
Försäljningen av skrifterna gav intäkter till föreningen.
Men satsningen som gjordes på att få ett årligen utkommande
föreningsblad kan ses som en tveksam välsignelse. Att börja med ett
sådant projekt skapar en förväntan på fortsättning, hur ska det gå
att hitta nya eldsjälar eller i alla fall tillräckligt envisa och
intresserade personer för att ta över stafettpinnen. Räcker
föreningens kassa för projektet? Finns intresse i föreningen för att
uppmuntra och stödja styrelsen i detta åtagande?
Sedan 1997, när vi kom igång, har det blivit smidigare, snabbare
och billigare att kommunicera, genom nätet kan var och en av oss bli
författare och publicist med oändlig räckvidd.
Grattis till en web-baserad Källan!
Christina Strömer Wilson
28 februari 2006
|
HEM