|
Leunerdagen
Årets Leunerdag ägde rum lördagen den 23 oktober 2004. Inklusive
föreläsare och styrelse deltog 29 personer. Lokal var
Studiefrämjandets lokaler vid Vasaparken i Stockholm. De flesta
deltagare åt gemensam lunch på en närbelägen restaurang. Maten var
god, restaurangen trevlig och vi fick tillfälle att prata med gamla
och nya bekanta. På väg till restaurangen passerade vi Dalagatan och
Vasaparken - Astrid Lindgrens hemtrakter. En passande omgivning för
symboldramaföreningen och Leunerdagen tyckte många.
Temat för dagen var: ”hur arbetar vi vidare med
symboldramametoden i Sverige? Vad händer i vårt arbete efter
avslutad utbildning?” Tre erfarna personer berättade från sin
verksamhet inom olika områden utifrån olika professioner. Allt lika
spännande och intresseväckande. Både föredragen och dagen
genomsyrades av all den kunskap, kraft och glädje som ryms inom vår
förening. Symboldrama är verkligen en mångsidigt användbar metod!
Först på plan var föreningens ordförande Ann Ericsson. Hon
hälsade alla välkomna och sade sedan några ord till minne av Helena
Bering.
Sedan övergick Ann till sitt föredrag, dagens första. Rubriken
var ”Symboldrama i livets tjänst. Glimtar från arbetet på en
vuxenpsykiatrisk mottagning med självdestruktiva unga kvinnor.” Ann
är sjuksköterska, leg psykoterapeut, lärare och handledare. Hon
arbetar som psykoterapeut på allmänpsykiatriska mottagningen i
Hallsberg i Närke.
Ann inledde med att grunden i vårt arbete är relationen, mötet
mellan människor. Det handlar om två processer, både patientens och
terapeutens. Det är inte en slump hur vi verkar, allt vi upplevt har
betydelse. Ann ville därför berätta något om sin livsväg. Hon
beskrev sin slingrande väg från en ung blivande barnmorska fram till
dagens yrke som psykoterapeut med handledaruppdrag.
Under sin utbildning till sjuksköterska mötte hon glädje, sorg,
smärta, lidande. Hon blev starkt berörd och ville förstå mer. De
existentiella frågorna har sedan varit en röd tråd för Ann.
Hon blev psykiatrisk sjuksköterska, vårdlärare, gick steg-1
utbildning i psykoterapi, mötte bildterapi och sedan symboldrama
1987. Nu visste hon att hon ville ägna sig åt psykoterapi, vilket
man ju kan säga är att vara själslig barnmorska.
Sedan 10 år arbetar hon alltså på en allmänpsykiatrisk
mottagning. Arbetet på en sådan har varit ömsom vin och ömsom
vatten, och kanske även ibland ättiksyra. För närvarande är hon och
mottagningen inne i bra period med gott klimat.
Att arbeta med symboldrama – symboler och försöka förstå
symboliseringsprocessen är en utmaning sade Ann. Vi möter ju också
människor som inte har en utvecklad symboliseringsförmåga, som
känner sig tomma och har ont i själen och kroppen, där leken
avstannade en gång. Då är det en utmaning att stå ut och ha tillit
till den skapande processen och en inre inneboende läkning. Likaså
är det nödvändigt att ha tillgång till
reflektions-/handledningsmöjligheter. Ann finner stöd hos teoretiker
som Winnicott, Killingmo och Melanie Klein. Hon hämtar också näring
ur Junganalytikern Katrin Aspers bok ”Övergivenhet och främlingskap”
som behandlar narcissistiska störningar. Katrin Asper tar också upp
att i vår kultur dominerar en fadersspecifik inställning som är
fientligt inställd till smärta och lidande. Vi behöver en mer
modersspecifik accepterande inställning till vår själsliga smärta,
för det är först då den kan bli medveten och förvandlas.
Ann berättade sedan om sitt arbete med tre unga självdestruktiva
kvinnor. Hon valde dessa fall utifrån att symboldrama varit till
oerhörd hjälp, att det var kraftfulla processer, att Ann blev själv
mycket berörd och att det var mycket lärorikt. Kvinnornas
självdestruktivitet bestod främst i att man skar sig och hade
ätstörningar. Vi fick följa terapiprocessen och kvinnornas
utveckling mot ett bättre liv, i två av fallen rikligt illustrerat
med bilder. Alla tre var fascinerande resor genom kvinnornas inre
landskap, från mörkt kaos till mer ljus och struktur på livet.
Efter lunch var det så Solveig Nielsens tur med ”Axplock
och reflektioner från en psykiater och symboldramaterapeut”. Solveig
är verksamhetschef och chefsöverläkare i vuxenpsykiatrin i Jämtland.
Hon inledde sin föreläsning med att berätta att när hon för första
gången presenterade sig i symboldramasammanhang blev det med djuret
apa. Slutsatser av det? Överlåts åt läsarens fantasi!
Som psykiater har hon mest träffat och träffar psykotiska personer,
patienter som vårdats för psykotiska tillstånd på behandlingshem.
Primärprocesstänkandet hos dem fascinerar Solveig och leder hennes
tankar till symboldrama.
Solveig tog upp försvarsmekanismerna splitting, projektion och
identifikation på individnivå, gruppnivå och institutionsnivå. Hon
tyckte sig se att ondskan nu förläggs på psykiatrins patienter.
Detta apropå all diskussion om psykotiska patienter och våldsbrott.
Hon framhöll att vi behandlare måste vara företrädare för våra
patienter som inte kan tala i egen sak, vi måste stå på deras sida.
Solveig behandlade i sin föreläsning följande teman: blomman,
kvinnors aggressivitet (genom motiven lejon och vulkan), när
terapeuten dyker upp i dramat och föräldra-barnmotiv . Vi fick sedan
följa några patienter genom dessa teman via symboldramabilder. Och
man slogs som alltid av kraften i dessa bilder från människors inre.
Hon avslutade genom att säga att psykiatrins uppgift är att vara
”farmors famn” där det olyckliga barnet hittar en famn att vila i.
Dagens sista föreläsare, efter en kaffepaus, var Kerstin
Marklund med ”Visualisering som hjälp i handledningsprocessen”.
Kerstin är socionom, leg psykoterapeut, lärare och handledare i
psykoterapi. Hon är verksam inom socialtjänst, barnpsykiatri och
vuxenpsykiatri.
Idén att prova med symboldrama i handledning kom av att Kerstin
hade mycket få patienter men ville använda symboldrama. Det blev
till ett projekt, som hon även skrivit om. Hon valde ut några
grupper där hon handledde personal inom socialtjänsten. I slutet av
varje handledningssession gavs en visualisering.
Som handledningsmodell använder Kerstin Tom Andersens
reflekterande processer. Hon sade sig vara noga med att
handledningen inte får bli prestationsinriktad. En viktig aspekt av
handledningen är att öka kreativiteten och här kan symboldrama vara
till god hjälp.
Kerstin tog också upp att vi rör oss med olika språknivåer. Först
vårt vanliga talade språk. Så finns förspråk, som är symboler,
drömmar etc. Den tredje nivån är ospråk, som är händelser,
förnimmelser och känslor som inte är gripbara för benämning i en
relation. Exempel på negativt ospråk är den fasansfulla psykotiska
ångesten. Exempel på positivt ospråk är en religiös känsla.
De viktigaste temana Kerstin använde i projektet var djur,
samhälle (beskriver handledningen), myrstacken (beskriver
arbetsgruppen), varelse och gestalt som dyker fram ur skogsbrynet,
fritt tema.
Hon visualiserar själv då gruppen visualiserar. De egna bilderna
säger henne mycket om situationen.
Meningen med visualisering är 1) en revitalisering - de oväntade
bilderna får deltagarna att reagera med förvåning och upptäcksglädje
2) bilderna stannar ofta kvar och blir en länk till nästa session.
Att få göra en visualisering i slutet av varje session blir en
viktig rit. Den pekar på något om själva handledningsprocessen, på
personen själv, på gruppen och på handledaren.
Att Kerstin deltar i reflektionerna och visualiseringen gör att
hon inte blir så mycket av en maktperson utan mer deltagande.
Deltagarna blir inte så rädda för henne och prestationsångesten
minskar. Alla pratar och hennes yttranden tystar inte de övriga.
Hon har inte låtit projektgrupperna måla, det var stora grupper.
Men andra grupper har fått måla.
Symboldrama hjälper Kerstin att processa och härbärgera allt hon
får höra och det revitaliserar henne. Man drar ju sina värsta fall
på handledning!
I projektet gavs en enkät om hur allt upplevdes. Svaren visade
att man tyckte att symboldrama hade ökat tryggheten i gruppen. Men
man angav många motiv som Kerstin aldrig gett. Det var tydligt att
man utgick från och benämnde det man själv sett. Man tyckte inte om
fritt tema utan behövde temat som startsignal. Slutligen ville man
ha mer symboldrama och gärna i början av sessionen.
Kerstin använder sig inte av symboldrama i alla grupper, utan gör
det där hon känner att det passar.
Ingrid Andersson
|
HEM